Peace maddafakka!

Herregud vilken dag har haft. Hur ska jag kunna lämna detta ställe? Vaknade av att solen sken i mina ögon. Plockade en näve jordgubbar som fick förgylla min frukost som jag avnjöt i hammocken. Inledde morgonen med korsord men såg mig snabbt besegrad och gick över till en bok min mor sagt att jag borde läsa en längre tid nu. "Från snickerboa till villa villekulla" heter den och tar oss bakom kulliserna till inspelningarna av Astrid Lindgrens och Olle Hellboms tidlösa mästerverk. Jag började med en av mina favoriter, nämligen Vi på Saltkråkan. Innan jag visst ordet av det hade Eels skivan spelat sitt sista spår och jag blev återigen kaffesugen (morsan om du läser detta, vi behöver med kaffe) och berättelsen hade nått sitt slut.
Fick reda på saker som att Stina provspelade för Tjorven (som till en början var skriven för en kille), hon var inte rätt men filmteamet föll så pass att de skrev en roll till henne. Att Tjorven fick gå runt med torkad fisk i byxorna så Båtsman skulle följa efter henne. Att inspelningen fungerade som terapi för Hasse Alfredsson eftersom han förlorat sin son samma år. Fick läsa om hur kändisskapet påverkade deras liv. På Pelles dörr ringde småtjejer på titt och tätt och delade sin Igloo med honom. Att Pelle blivit erbjuden en roll i Hollywood varpå hans föräldrar svarat "Aldrig i helvete!"
Kritikerna risade i vanlig ordning allt som visar sig bli populär med orden: Orealistiska stereotypa idyll. Brist på ondska, ångest, våld, föräldrar som grälar och annat som tillhör livets realiteter.
Astrid försvarade Saltkråkan i hela sitt liv med att detta är barnens sommar, deras idyll. Sommaren är skapad blott för barnens bästa, som den tid när barnet fortfarande tilläts vara barn, som ett hemligt rum den vuxne inte längre riktigt äger nyckeln till.
Jävligt mysig läsning.
Nä, nu ska jag ut och sparka boll och palla äpplen.