Peace maddafakka!

Tack för en väldigt trevlig kväll. Det blev blött...

Jag har ju alltid (så länge jag själv stått för innehållet) fått skit för maten jag har med mig i mina stackars matlådor till jobbet. Mig gör det inget, tycker det är lika kul som de som blickar ned bland mina makaroner och korvar. Igår hade jag med mig fiskpinnar då någon ropar att jag har ju för fan inte ens barn att skylla på.
När jag kom hem tänkte jag slå till med chili con carne men kom inte på vad som skulle vara i mer än färs så det fick bli hamburgare istället (lite barnkalas över det med) och kommentaren över detta var att jag hade e-hec mat med mig. Får väl se om jag överlever (jag hoppas det för i helgen väntas festligheter).
I morgon vankas pasta blanco och köttfärsbiffar.

Det är ju inte så illa som jag fick det att låta i mitt förra inlägg. Jag gillar ju Sthlm och här kommer några anledningar till varför.

Ibland gör Sthlm mig lite deppig. Staden där karriär sätts främst, staden där man mår piss om man saknar pengar på banken, staden där allt kostar skjortan. Om du ska komma någonstans måste du jobba. Fy fan va jag hatar sånt snack. Jag skiter fullständigt i att göra karriär, att få någon tjusig titel och där jag jobbar ihjäl mig. Jag vill inte ta med mig jobbet hem, jag vill inte jobba över hela tiden, jag vill inte ha ångest. Jag ser ingen lycka i det. Allt jag vill ha är ett rikt socialt liv och en lön som täcker hyra, mat och bärs, ska det va så jävla svårt?
Nu blir det sista avsnittet av Världen undergång innan det är dags att sussa för att möta en ny arbetsvecka.

Laddad till max, en dagen före julafton känsla har infunnit sig. I morgon åker jag till hufvudstaden, solen har lovat att skina och Släm har öl på kylning.
Idag har jag ägnat 3 timmar åt att kolla på dokumentärer om andra världskriget på svtplay, ser fram emot att ha några roligare dagar. Ta emot mig Stockholmsvänner!